Hannah Wiker Wikström

(f. 1990, Stockholm)
Ett visuellt lyssnande med alla sinnen.
Någon frågar om all information vi förlorat under alla år, alla sätt att läsa vår omvärld som vi glömt när vi lärt oss nya. Hur mycket information träffar oss ständigt men som vi är inkapabla att koda av?
Genom filmkameran undersöks narrativ, ett västerländskt historieberättande, det linjära, tidsuppfattningen, de parallella mellanrummen, det som inte ryms. Vilka möjligheter ger vi oss själva att existera i?
Hannah Wiker använder olika perspektiv av perception, kopplade till den tänkande kroppen, för att utarbeta strategier att filma på.  Det är försök att gå bort från det planerade och rationella för att istället öppna upp för ett mer komplext undersökande av omvärlden. Vilka strukturer och strategier kan lämna utrymme för vilket material? Hur kan film vara ett medel att ifrågasätta och synliggöra vad som är våra egna strukturer, perspektiv och inlärda performativitet?

(b. 1990, Stockholm)
A visual listening with all senses.
Somebody asks about all the information we lose as the years goes by, about our forgotten ways to understand the world around us once we learned new ones. How much of the information that constantly hits us are we not able to decode?
A narrative is being examined through the film camera, a western storytelling, the linear, the sense of time, the parallel interspaces, what is not fit. What opportunities do we give ourselves to live in?
Hannah Wiker uses different perspectives of perception, linked to the thinking body, to develop filming strategies. It is an attempt to move away from the intended and the rational, and instead open up for a more complex exploration of the outside world. Which structures and strategies can leave space for what material? How can film be a medium to question and visualize our own structures, perspectives and our learned performativity?